Din förra bok ”Tills alla dör” handlar om upprinnelsen till gängvåldet i Stockholm. I den senaste riktar du blicken mot de som styr gängen. Berätta!
– När ingen lyssnar” fokuserar på den nationella gängproblematiken sedd genom de krypterade chattarna (EncroChat som fransk polis lyckades infiltrera 2020. Reds anm.) och genom vittnesmål med poliser och anhöriga. Boken handlar om narkotikaflödet som driver den här ekonomin och hur våldet är ett medel för att utöva makt i de här miljöerna. Det vill säga makten över narkotikan, för att driva in skulder och göra sig av med rivaler.
Vilken roll spelar narkotikan?
– För mig är det tydligt att narkotikan är en viktig inkomstkänsla. Är man en partyknarkare eller vardagsknarkare så ska man ha klart för sig att man har ett jättestort ansvar. Den tusenlapp man köpt narkotikan för kopplas direkt till de som skjuter varandra. I de här skjutningarna dör 12-åriga Adriana, lärarstudenten Shayan Gaff, läkaren Karolin Hakim, Fredrik Andersson som sköts ihjäl på gymmet och många, många fler. Om man tror att man inte är en del av det är man en hycklare – och den meningen är ett direkt citat från en av alla kriminella jag intervjuat.
På vilket sätt har den organiserade brottsligheten förändrats sedan du skrev boken?
– Det som blivit ett ännu större problem (än narkotikan, reds. anm.) i Sverige och globalt är att bedrägerier idag genererar ökade brottsvinster – dubbelt så mycket som narkotikan – till den organiserade brottsligheten. Därför måste också banker, polisen och andra aktörer reagera med enad kraft för att täppa flödet av miljarder i kriminellas fickor.
Rikspolischef Anders Thornberg har sagt att: “Varje dag ansluter sig tre nya personer till den organiserade brottsligheten, och det är främst barn och unga. Det är fler än vad det finns poliser.” Hur skulle du beskriva situationen för barnen som växer upp i de här områdena? Vilka krafter är det som drar i dem?
– På samma sätt som det var en stark dragningskraft i form av propaganda som gjorde att unga i en tidigare generation åkte till Syrien och anslöt till IS, så är det en liknande dragningskraft som hugger i unga idag och som aktivt söker sig till dem. De har vuxit upp i ett område med öppna drogscener där narkotika och skjutningar har normaliserats. Det påverkar hur de här unga ser på sitt område och det påverkar deras självbild. Där måste samhället kliva in. Vi måste hitta och lyfta fram andra förebilder. Det handlar om att ge människor en röst.
Det talas ofta om det yttre hotet, som hotet från Ryssland. Men det inre hotet då? Ska vi inte också fokusera på det? De som utövar det värsta våldet är en liten minoritet och det borde ligga i allas intresse att göra något åt det, oavsett vilken politisk eller religiös åskådning man har.
Vad behöver de här ungdomarna? Är det ens möjligt att vara en annan typ av förebild än de starka krafterna du beskriver?
– Vi måste öka medvetenheten kring narkotikans bidragande del i den här ekonomin och ha ett nationellt tänk kring vad som ska göras för att barn inte ska rekryteras in i den här världen. Det är viktigt att vi delar samma problembild och syn på hur vår verklighet ser ut idag. Den verklighet som människor som bor i våldsutsatta områden delar, den måste också delas av alla andra. Det är så många som jobbar parallellt och gör lite av varje. Jag kan sakna att människor i olika grupper krokar arm med varann. Oftast är det ju de destruktiva förebilderna som får ta plats. Det är alldeles för sällan vi pratar om de som lyckas. Bara att lyfta deras röster är att skapa andra förebilder. Det är jätteviktigt.
Hur ser du på näringslivets roll – vad kan näringslivet göra?
– Jag träffar ofta folk i näringslivet som har ett stort intresse för frågan och undrar vad man kan göra. Återigen, alla måste kroka arm. Jag tror att människor i de här områdena behöver känna att det är möjligt att kunna ta en plats i det andra samhället, att kunna göra en klassresa. För näringslivet gäller det att stärka och stötta företagsamhet som finns i lokalsamhället, samt att se över hur man rekryterar och hur man ser på kompetens. Jag tror att det är tydligt att få personer har utomeuropeiskt ursprung i de flesta styrelserum, något det sällan pratas om internt. Det handlar inte om kvotering, det handlar om att ta in personer med bäst samlad kompetens, vilket i det långa loppet bidrar till att stärka den egna verksamheten. Samtidigt blir de som anställs förebilder för sina familjer, släkter och i sina förorter.
Du har sagt att näringslivet även bör anställa människor med ett kriminellt förflutet. Hur menar du?
– Ja, efter det var det någon som frågade mig om jag skulle vara beredd att riskera mitt företag. Men jag tycker inte att det är så man ska se det. Människor som dömts till olika former av brott känner ofta att deras vägar stängs när de kommer ut. Inte ens lagerjobb finns för dem. Vi som samhälle måste se över hur vi kan ge människor en andra chans, eller flera chanser till och med. Människor kan förändras, det ska man ha med sig.
Diamant Salihu är journalist och författare. Han föddes Kosovo 1983 och är uppväxt i Borlänge. Idag bor han i Stockholm och jobbar för SVT. Aktuell med reportageboken “När ingen lyssnar”. Han har tidigare vunnit Stora journalistpriset för boken ”Tills alla dör”.
Text: Malin Lundgren Foto: Mondial Förlag/Privat
