Hon minns fortfarande ljudet av moralpolisens motorcyklar på gatan. Hur ljuset strilade genom de fördragna gardinerna i rummet där hon gömde sig. Trots att hon bara var ett par år fick det hjärtat att rusa av rädsla. Han kan blunda och se en pojke bli slagen till döds, bara ett stenkast bort. Dessa är bland de första minnena för syskonen Mouna och Saeid Esmaeilzadeh, grundare till bolagsgruppen EHAB.
De växte upp under den iranska revolutionens skräckvälde. Föräldrarna var aktiva i motståndsrörelsen. Varje gång de lämnade huset var barnen osäkra på om de skulle komma hem igen.
— Mamma och pappa kämpade med livet som insats för vår frihet och offrade precis allt för att jag och min syster skulle kunna tänka fritt och få uttrycka våra tankar, säger Saeid Esmaeilzadeh, grundare och styrelseordförande, EHAB.
Efter en dramatisk flykt, som nästan kostade lillasyster Mouna livet, kom familjen Esmaeilzadeh till det nya hemlandet Sverige. Från Husby till högskolan: Saeid blev kemist och Sveriges yngsta docent och Mouna läkare och hjärnforskare. Att de sedan blev entreprenörer kan möjligen härledas till en serendipitet – ett lyckosamt misstag – men är också en kombination av mod och risktagande, som kanske delvis kan förklaras av det trauma de gått igenom.
— Innan vi nådde tonåren hade både jag och Saeid avverkat ett tiotal nära döden-upplevelser. Har man fått en andra chans till livet vill man göra något bra av det, säger Mouna Esmaeilzadeh, ordförande för EHAB.
EHAB symboliserar på många sätt det bästa med det nya Sverige: det är ett levande bevis på att någon som flytt sitt hemland och tvingas börja om från noll, kan bygga upp bolag som skapar jobb åt tusentals. Sverige är visserligen en av västvärldens mest liberala demokratier, och i attityd- undersökningar är självbilden att vi ser vi oss själva som ett av världens mest toleranta och individualistiska länder. Men allt fler talar nu om att samtidsdebatten paradoxalt nog har ett allt starkare drag av konformism och självcensur.
Teorierna om hur saker är och åsikterna i offentligheten i Sverige måste hålla sig inom ramarna för en överenskommen föreställning om världen – åsikter som avviker från den så kallade åsiktskorridoren avfärdas som skadliga: populistiska och odemokratiska.
För den som en gång riskerat livet i flykt för friheten, är det fria ordet heligt. Det är inget som tas för givet. Och kanske blir man extra uppmärksam på tendenser som utgör ett hot mot den yttrandefrihet som inte alltid varit självklar.
— Flockbeteende och tystnadskultur är påtagligt för de som levt under totalitära regimer, men det är något som breder ut sig även inom demokratiska samhällen. Åsiktsmångfald är grunden i ett öppet samhälle men den insikten verkar delvis ha gått förlorad, säger Mouna Esmaeilzadeh.
Och det är inte bara samhällsdebatten som blivit konform, även normer och förväntningar på agerandet inom näringslivet påverkas, menar Saeid Esmaeilzadeh.
— Det finns så mycket bullshit inom näringslivet. En brist på eftertänksamhet. Saker görs på ett sätt för att de alltid gjorts så, eller så förväntas man göra något för att det plötsligt är på tapeten. Det saknas både ett öppet tänkande och ett kritiskt ifrågasättande, säger han.
Påståenden om verkligheten – hur något är – utan att man vet eller bryr sig om det är sant, definieras av filosofen Harry Frankfurt som “bullshit”. För att motverka detta på EHAB, har Saeid och Mouna Esmaeilzadeh infört en “No Bullshit Policy”.
— Det är ett rättesnöre, ett medel för att inte gå vilse. Ett bolags funktion är att leverera varor och tjänster som bidrar till samhället och får det att fungera. Därför måste vi kunna ta rationella beslut för att bygga bäst till framtida generationer, säger Saeid Esmaeilzadeh.
Policyn utgår från öppen kritisk dialektik, en metod med grund i västerländsk filosofi för att kombinera en öppen inställning till samtalsämnen med kritiskt tänkande kring påståenden för att skapa ett dialektiskt förhållningssätt – en dialog – genom vilket nya insikter blir möjliga. Målet är både att nå en självständig och oberoende värdering av påståenden såväl som att komma vidare i ens verksamhet, vare sig det gäller kunskapsproduktion eller produktutveckling.
Vetenskapen finns i EHAB:s DNA. Grundarnas forskningsbakgrund och långa erfarenhet av att bygga bolag som överbryggar mellan forskningen och näringslivet har skapat en kultur där alla delar av EHAB präglas av ett vetenskapligt tillvägagångssätt. Från rekrytering till förvärv av bolag och intern forskning kring resiliens och långsiktig hållbarhet.
— Att ifrågasätta vedertagna, till synes orubbliga sanningar, har alltid varit vetenskapens och akademins uppgift. Men paradoxalt nog är det just inom akademin som åsiktskonformismen och cancelkulturen blivit som starkast, berättar idéhistorikern Johan Gärdebo.
— Jag hörde talas om att EHAB arbetade med att ta fram en No Bullshit Policy och såg även hur arg en forskarkollega blev när Saeid och Mouna ifrågasatte akademins brist på intellektuell mångfald, säger han, och pausar innan han fortsätter.
— Det var då jag bestämde mig för att jobba med syskonen Esmaeilzadeh, de var något på spåret.
Johan Gärdebo anslöt till No Bullshit-projektet och färdigställde policyn. Han arbetar som forskare vid University of Cambridge och är något av en dissident sedan han öppet gått ut och kritiserat cancelkulturen inom akademin. Under sitt arbete med klimatpolitik erfor Johan en ideologisk slagsida som begränsade forskningsfältets intellektuella mångfald.
— Det handlar inte så mycket om att kollegor protesterar mot felaktigheter i själva forskningen som att avvikande åsikter eller slutsatser anses olämpliga, säger han.
Den akademi han beskriver liknar mer en gränshållande kyrka för åsikter och språkbruk än en plats som lär ut konsten att tänka fritt. Hans kritik handlar dels om att trycktesta ifall akademin kan reformeras, men är också ett erkännande av att nyskapandet nu hittar andra vägar och plattformar, exempelvis via näringslivet.
Mot denna bakgrund ser han EHAB som knytpunkten i en ”intellektuell undergroundmiljö” som nu växer fram.
— Jag tror att det är från näringslivet man idag kan testa vad som verkligen fungerar. En produkt som inte fungerar åker ut där, säger han.
“The social responsibility of business is to increase its profits”. Dessa bevingade ord från den då blivande Nobelpristagaren Milton Friedman publicerades första gången i New York Times år 1970. Det redan då kontroversiella ställningstagandet som sedermera refererades till som ”Friedmandoktrinen”, kom att inspirera den fria marknadskapitalismen och stora politiska ledare som Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Citatet fångar essensen i den så kallade “shareholderismen”, där företagens huvudsakliga syfte anses vara att skapa värde för aktieägarna. Men konsekvensen av detta syfte skapar även nytta för samhället i stort eftersom det genererar arbete, skatt och skapar produkter som konsumenterna vill ha. Enligt Friedman tar företagen per automatik därför även ett socialt ansvar. Länge fanns det en tyst överenskommelse mellan politiken och näringslivet som gick i linje med detta synsätt: “mind your own business”.
Men efter en lång period av mindre kontroll och mer frihet för företagare under 1990- och början av 2000-talet, kom finanskrisen 2008 som ett bryskt uppvaknande. Den statliga inblandning i näringslivet som följde gick dock längre än till områden som reglerade det finansiella. Nu det handlade det även om direktiv för anställningar, miljöansvar och nya målsättningar.
Detta blev början på en alltmer politiserad företagskultur, där nya ideologiska riktlinjer i näringslivet resulterade i allt fler detaljerade regleringar.
2019 meddelade organisationen Business Roundtable, bestående av USAs största företag, att man övergett shareholderism för “stakeholderism”.
Samma år skrev världens största kapitalförvaltare Blackrocks VD Larry Finck ett uppmärksammat brev, där han meddelade att bolag ska spela en aktiv roll i sociala frågor för att kombinera “profit and purpose”. Han deklarerade att de bolag som Blackrock var ägare i (en inte oansenlig del av världens företag) måste ”ta sitt ansvar” för hållbarhet, jämlikhet och allt annat som kan läggas i ESG-begreppet.
Finks markering för stakeholderism mot amerikanska och globala bolag har anklagats för att vara girighet förklätt som godhet eftersom det skapade ett ökat intresse för Blackrocks ESG-fonder, som har upp till fem gånger högre avgifter än övriga indexfonder. I förra årets brev beskrev Fink hur “stakeholder capitalism”, kräver av bolag att tillsammans med stakeholders som kunder och anställda sträva för ett högre syfte än att bara tillfredsställa ägarna. Detta resulterade i att flera amerikanska delstater tog ut pengar från Blackrocks fonder, medan klimataktivister anklagade Blackrock för greenwashing, eftersom bolaget samtidigt fortsatt investera i fossila bränslen. I årets brev nämnde Fink inte ESG, och skrev istället att det är upp till politiker, inte kapitalförvaltare, att agera ”miljöpoliser”.
När shareholderismen ersätts av stakeholderismen kvarstår frågan om bolagens verkliga syften.
— När det är oklart hur olika gruppers intressen ska vägas blir resultatet att man försöker överrösta varandra, och bolagen måste förhålla sig till andra saker än lagar och förordningar. Till slut blir frågan vad som händer med bolag som tvingas prioritera annat än det som vore mest lönsamt, säger Johan Gärdebo.
Bolagen fastnar i en sorts kvicksand av subjektivitet där varje drag gör att de sjunker längre ner. Detta syns tydligt i dagens USA, där företag blivit offer för de mest högljudda rösterna. Bolagsstyrelser känner sig nödgade att ta politisk ställning, trots att sakfrågorna kan ligga långt från den egna verksamheten. Att inte göra det ses i sig som ett ställningstagande, efter “Silence is violence”-dogmen som uppstod i spåren av George Floyds död. Det skriver USA–korrespondenten Malin Ekman om i boken ”Skymning Amerika”. Hon tar upp en rad exempel som illustrerar företagens pressade situation i landets pågående kulturkrig.
Om tiden då en VD:s prioritet var avkastning till aktieägarna är förbi, blir det till att likt Odysseus surra fast sig själv i skeppets mast för att inte förföras av sirenernas sång – eller högljudda aktivister. Kraven på företagens ställningstaganden kommer nämligen sällan uppifrån, utan från medarbetare i bolagen och externa parter som medier och politiker. Och frågan är vems vilja som då egentligen kommer fram – majoritetens eller en högljudd minoritets.
EHAB:s No Bullshit Policy är en kompass för oberoende i detta allt mer politiserade samhällsklimat och där ideologiska riktlinjer inom näringslivet utformas för att tillgodose samtidens nycker.
I stället för kvotering och mångfalds- och inkluderingspolicys använder EHAB blinda tester för rekryteringsprocesser. I stället för att godhetssignalera om hållbarhet prioriteras hållbarhet i avseendet en långsiktigt gångbar affär.
— Att vi till skillnad från många företag inte gör affärer med länder utan rule of law handlar inte om godhet utan ett rationellt beslut om vad som leder till bra och långsiktiga affärer, säger Saeid Esmaeilzadeh.
En oundviklig fråga att ställa är om en anti-bullshit policy även den riskerar att bli en sorts bullshit, i meningen att den också är ett ställningstagande som företag inte bör ägna sig åt?
— Vi är inga aktivister, vi ska inte bära någon fana. Men vi menar att vårt arbete med öppen och kritisk dialog är det som gjort oss framgångsrika. I en era där dessa värden riskerar att förloras ser vi behovet av att skapa en plattform där det vetenskapliga är kärnan istället för om du anses ha rätt åsikter. På det sättet är vi friare och har skapat en kultur med högt i tak där ingen ska kunna bli mobbad till tystnad, säger Mouna Esmaeilzadeh.
Hur avvikare och de som ifrågasätter sakers tillstånd behandlas i offentligheten, är en indikator för hur öppet och fritt ett demokratiskt samhälle är. Ett viktigt mått för att motverka totalitära tendenser.
Mouna får fortfarande ångest av ljudet från motorcyklar. Saeid bär för alltid på minnet av pojken som slogs ihjäl framför hans ögon.
— I grunden handlar det om tacksamhet för att vi är där vi är. Ödmjukhet för hur små vi är i sammanhanget. Mod och ansvar för det som kommer framåt. Om vi inte kan prata med varandra återstår bara krig, säger Saeid Esmaeilzadeh.
Text: Michaela Abercrombie Simpson Foto: Rickard L Eriksson
