Anders Wall skiner upp när han ser Mouna Esmaeilzadeh i dörröppningen. Kontoret på Strandvägen 5A ligger tre våningar ovanför EHAB:s, men banden går djupare än grannskap. Saeid Esmaeilzadeh träffade Anders Wall första gången för snart 20 år sedan, och Mouna Esmaeilzadeh har varit hans privata läkare. Anders Wall visar runt på kontoret, guidar bland konstverk och familjefoton. I arbetsrummet står travar av kartonger. Det är Anders Walls Stiftelses styrelseprotokoll från de senaste 40 åren, förklarar han. Förberedelserna inför årets stipendieutdelning, som årligen delas ut av stiftelsen i samband med hans födelsedag, pågår för fullt. I år fyllde han 93, och har således levt i snart ett sekel – ingen dålig referens för hans tidigare livmedikus. Hon skrattar bort komplimangen.
— Jag kommer ihåg när vi sågs första gången, för 15 år sedan. Redan då tänkte jag att du kändes så ung. Det kan inte bara vara din genuppsättning, jag tror också att det är ditt mindset, din nyfikenhet och genuina intresse för människor, säger Mouna Esmaeilzadeh.
— Absolut. Jag är väldigt nyfiken, erkänner Anders Wall och häller upp kaffe i en liten vit kopp.
Kanske var det nyfikenheten som gjorde att han 2006 tackade ja till att träffa de två då nyblivna entreprenörerna Saeid Esmaeilzadeh och Ashkan Pouya, grundarna till Serendipity Innovations. De ville presentera OrganoClick, ett grönt kemiskt teknikbolag. Trots att han inledde mötet med att berätta att han egentligen tänkt dra ner på sina affärsengagemang, blev Anders Wall bolagets första investerare. För de unga entreprenörerna betydde investeringen mer än bara kapital, det var ett erkännande och en möjlighet att lära av en av Sveriges mest framgångsrika affärsmän. Anders Wall tog plats i styrelsen och fick en mentorsroll till ”Näringslivets Zlatan”, som han kallade duon.
— Anders Walls inställning var alltid ”det är ert bolag, ni tar besluten”, säger Saeid Esmaeilzadeh.
— Ofta vill de som har erfarenhet gärna bestämma själva och är lättstötta. Men han hade ingen sådan prestige. Ibland gjorde vi på annat sätt än hans rekommendationer, och ibland misslyckades vi och tänkte att vi borde ha lyssnat på Anders.
För Anders Wall är det just vad entreprenörskap handlar om, att ha modet att våga.
— Jag träffar mängder av människor som säger att de funderat länge på att starta någonting eget. När jag frågar varför de inte gör det säger de att ”jag ska först bara jobba klart på det här jobbet” och så vidare. Men du vet, livet går ju bara. Det gäller att våga ta klivet.
Han skakar på huvudet.
— Det är kärnan i att känna att man är entreprenör. Det ligger i ordet att våga och ta risker och se framåt. För mig är det så – jag tittar framåt, jag ser inte bakåt.
Anders Wall var en av de första investerarna även i Mouna Esmaeilzadehs läkarklinik SciLife Clinic som hon startade 2009 och sålde 2016. Han var först en klient men blev snart intresserad av bolaget, som var en pionjerande långlevnadsklinik med ett då banbrytande koncept som använde sig av den senaste tekniken och forskningen för att förhindra hjärtkärlsjukdomar och cancer och integrerade allt från scanningar av kroppen till genetiska analyser för sina patienter.
— Varken jag eller Saeid hade nog varit där vi är idag utan Anders stöd, vi ser honom och hans fru Lotta som ”extended family”. Han har varit otroligt viktig för oss och gjort ett stort avtryck. Att han såg och trodde på oss, säger Mouna Esmaeilzadeh.
Anders Wall vet själv vad det betyder med någon som tror på en. Han växte upp på en liten bondgård, med utedass och vattenpump på gårdsplanen, i uppländska Giresta. Familjen ägde ingen egen mark så pappan arrenderade gården på 25 hektar. Att studera vidare efter folkskolan var närmast otänkbart så Anders Wall, som då hette Andersson, hade siktet inställt på att bli präst.
— Skollärare och präst var det möjligt att bli på den tiden på landet om man ville studera men inte hade pengar, säger han och pausar.
— Men så blev det inte.
Utan föräldrarnas vetskap hade nämligen byns präst och skollärare sökt till Läroverket för Anders räkning, eftersom de tyckte att han hade ett så kallat läshuvud. Det var maj när antagningsbrevet från rektorn kom och han tog mod till sig för att berätta för sin pappa.
— Jag minns att han de facto stod på dynghögen. Så jag gick fram till honom och visade brevet. Och då tog han mig på axeln, vilket han inte ofta gjorde, och sa ”Tänk vilken tur. Du hade aldrig blivit en bra bonde, du läser bara lokaltidningen”.
Det var en lång väg från Giresta in till högre allmänna läroverket i Uppsala. Anders Wall cyklade tre kilometer till tågstationen varje dag, och reste sedan en timme med rälsbuss eller ånglok in till staden. För att tjäna pengar till tågbiljett och lunch började han som 12-åring sälja hemslaktade kaniner på Fyristorg.
— Det var min första business. Jag hade nog sinne för affärer redan då – anledningen till att jag valde just kaniner var för att jag upptäckte att de så att säga hade en snabb omsättning, säger han med ett leende.
En dag vändes familjens värld upp och ner då pappan blev uppsagd från arrendet och familjen tvingades att flytta från gården. Plötsligt var de utan både hem och försörjning.
— På auktionen stod pappa och grät över sina älskade kor. Han hämtade sig aldrig, vände sorgen inåt. Bara några månader efter att han förlorat gården avled han, 58 år gammal, i cancer. Men det startade någon sorts driv, revanschlust, i mig. ”Jag ska allt visa vad jag kan åstadkomma”, tänkte jag.
Han tystnar.
— Och det har jag ju i alla fall gjort, det får man kanske säga.
Anders Wall har befunnit sig i svenskt näringslivs toppskikt i över 60 år. Som 33 åring blev han Sveriges yngsta börs-VD för AB Kol & Koks, som senare blev Beijerinvest. På 70-talet gjorde han sig ett namn i finansvärlden då han byggde upp ett affärsimperium och ett av Sveriges större börsföretag, och på 80-talet blev han styrelseordförande för Skandinaviens största bolag Volvo, efter samgående med Beijerinvest. Som entreprenör och företagsledare under så lång tid har han upplevt det ekonomiska klimatets faser som få andra.
— Kurvan har inte varit alldeles rak, det kan man 
verkligen inte säga. Jag har ju hela livet själv tagit risker på ett eller annat sätt, och att ta risk för att våga och vara modig det är en sak. Att ta dumdristiga risker är någonting annat. Frågan är om man har råd att inte ta risker?
Under början av Anders Walls karriär fanns inte lika många framgångsrika entreprenörer som själv arbetat sig upp som idag, de flesta som var rika i Sverige hade ärvt sina pengar. Kanske var det också en anledning till att han blev så välkänd. Anders Wall syntes frekvent i medierna och för många svenskar blev han sinnebilden av ett finanslejon, med sina skräddade kostymer och eleganta stil. Han reste mycket till USA. Där fanns en annan syn på entreprenörer och man pratade om entreprenörskap och företagsbyggande på ett helt annat sätt än vad man gjorde i Sverige, vilket inspirerade honom.
— Jag tycker det är väldigt skönt att man idag inte längre kallar sig för direktör, utan nu är man entreprenör.
I USA träffade han många intressanta personer, blev bjuden på lunch av Ronald Reagan i Vita Huset och festade med Andy Warhol.
— Jag träffade Andy Warhol första gången på en nattklubb i New York. Han slog sig ner vid vårt bord och vi pratade och hade jättetrevligt.
Kort därefter kom Andy Warhol på besök till Stockholm. Han berättade att han ville porträttera Anders Wall.
— Vi hade många diskussioner om detta, och han gjorde en skiss. Han ville ha ett i gult och ett i blått, för han tyckte jag var så svensk. Vilket ju var ganska roligt. Men jag svarade att jag måste tänka på saken.
Han hade blivit ordförande i Volvo, där PG Gyllenhammar var VD.
— Jag tänkte att som ordförande i Skandinaviens största bolag skulle jag akta mig för att visa mig för ”flashy” och sticka ut. Så jag tackade nej. Jag tänkte på min position. Sen insåg jag att det var dumt.
Intresset för konst och design har funnits hela livet. Som student på Handelshögskolan hyrde han ett rum på Grevgatan, och passerade Svenskt Tenn runt hörnet på vägen till skolan. På den tiden var butiken liten, några få skyltfönster mot Strandvägen, men han gick ofta in och tittade på inredningen.
— En morgon när jag gick in där så kom Estrid Ericson fram. Hon sa att ”den här unge mannen har jag och mina kollegor sett ofta här. Men ingen av oss har sett er handla en enda gång”. Jag sa att det stämmer, för jag är en fattig student. Men jag gillar Svenskt Tenn och hoppas någon gång att jag ska inreda ett kontor med era vackra varor. Det blev början på en vänskap, och Estrid Ericson bjöd ofta på lunch.
— Det var så spännande. Jag imponerades mycket av hennes dukning, den var aldrig densamma och hon visade alltid nyheter för mig. Jag fascinerades av hennes kreativitet och vi delade intresset för vacker inredning. En dag berättade hon att hon fått ett erbjudande från NK som ville köpa Svenskt Tenn.
— Jag sa till henne att kära Estrid det är alldeles fel. De kommer att placera presenter på ett våningsplan, textilier på ett och möbler på ett annat. Och Svenskt Tenn kommer att försvinna som varumärke och företag. Dagen efter ringde hon igen och bad om råd. Hon kände sig äldre och var intresserad av att sälja verksamheten.
”Sälj till mig” sa Anders Wall, och så blev det. Sedan dess ägs Svenskt Tenn, som i år firar 100 år, av Beijer-stiftelsen (som fyller 50 år), där Wall är styrelseordförande och medgrundare. Sonen Johan Wall är ordförande för Svenskt Tenn, och dottern Åsa Bonnier är styrelseledamot. Vinsten som inte återinvesteras i företaget går till forskning inom allt från ekonomisk ekologi – en forskningsinriktning som stiftelsen och Kungliga Vetenskapsakademien grundat och är en av de världsledande inom – till gen- neuro- och läkemedelsforskning samt forskning vid Sveriges lantbruksuniversitet. Beijerstiftelsen har även satsat på AI-forskning, och instiftat en Beijer-professur i ämnet. År 1981 grundades även Anders Walls Stiftelse som delar ut stipendier till unga talanger och begåvningar inom områdena entreprenörskap, naturvetenskaplig forskning, internationella studier, landsbygdsutveckling och musik. Sedan starten har Anders Walls stiftelse delat ut nära 85 miljoner till 470 stipendiater. På senare år är det stiftelserna som har engagerat honom mest.
— Det är en livsfilosofi för mig att försöka ge tillbaka och tacka för vad jag har fått uppleva, för den livsresa jag gjort.
Han tittar ut genom fönstret och över Nybroviken. Våningen ovanför är hans privatbostad. På markplan Svenskt Tenn, som vuxit under Walls tid och nu brer ut sig med sju stora, och flera mindre, skyltfönster längs Strandvägen.
— Tänk vad en eller två personer kan göra för skillnad för en individ. Som min lärare och präst gjort för mig.
Text: Michaela Abercrombie Simpson
Foto: Rickard L Eriksson
