Varför finns det idag så många företagspolicys? En del av förklaringen är att i takt med att vi fått mer globaliserad handel har alltfler regelverk behövt samordnas. Men den radikala sorts policys vi här pratar om har även en dygdsignalerande funktion.
Därför författas sedan några år företagspolicys för jämställdhet, för antirasism, för sexuell likabehandling, för hållbarhet, där syftet är att signalera bolagets bidrag till olika rättvisekamper.
Det finns idag ingen brist på kritik mot sådana policys. I nyligen publicerade “Taboo” (2024) visar statsvetaren Eric Kaufmann att dygdsignalering byggt upp en sorts värdegrundsbyråkrati vars uppgift blivit att mäta rättvisekampens framsteg. När man väl börjat räkna rättvisa i termer av antal människor inom valfri symbolisk kategori återskapas snabbt känslan av att tillhöra den marginaliserade gruppen (”brudar”/”blattar”/”bögar”). Rättvisekampen gör oss inte friare.
Till de namnkunnigare kritikerna hör PayPals medgrundare Elon Musk och Peter Thiel samt fondförvaltaren Paul Marshall, som beskrivit värdegrundsbyråkratin som en förvrängning av hur kapitalismen var tänkt att fungera. Istället för att värdesätta produktivitet värderas kontroll. Därför sysselsätts en växande byråkrati som författar allt fler policys. Följden blir ett mer byråkratiskt näringsliv med minskad kreativitet och sämre innovationsförmåga, färre tekniska framsteg och följaktligen lägre ekonomisk tillväxt.
Men om värdegrundsbyråkraterna nu är så skadliga för företagande, varför fortsätter bolag att anställa dem? Och varför skrivs allt fler policys om de inte bidrar till utan hindrar kreativitet? Alternativt uttryckt, vem tjänar på mindre innovativa bolag?
I den forskning som Viktor Ström och undertecknad nu bedriver inom EHAB:s Thought Center har vi gjort följande iakttagelse: det är förhållandevis stagnerande samhällen som har störst behov av värdegrundsbyråkratier. I brist på produktivitetsförbättringar – som kommer ett flertal människor till del – har såväl näringslivet som politiken intresse av att moralisera. Du löser inga faktiska problem, men du har hjärtat på rätt ställe – du är god.
Värdegrundsbyråkratin är en paradox i dagens kapitalism. Man påstår att rättvisekamperna ska utmana den rådande samhällsordningen. Men det är framförallt stora, etablerade, bolag som hårdast dygdsignalerar stöd till dessa rättvisekamper. Hur kommer det sig?
Svaret står att finna i ekonomiforskaren Joseph Schumpeters idé om “kreativ förstörelse”.
Schumpeter menade att kapitalismen mår bäst när nya bolag genom sina nya lösningar förstör grunden för sina konkurrenter. Ur den kreativa förstörelsen av det gamla föds något nytt – mer anpassat för samtidens behov – och sedan börjar cykeln om.
Innovationsforskaren Clayton Christensen beskriver i samma anda hur en gång innovativa bolag inte sällan går under. De har blivit alltför framgångsrika, och fokuserar i huvudsak på att effektivisera, och har därför tappat förmågan att tänka stort kring vad anpassning kräver.
Det är här som värdegrundsbyråkratin och kravet på alltfler policys kommer in i bilden. För även om dessa kan sägas skada stora bolag så är det en relativt liten kostnad att bära i jämförelse med vad det kostar nya bolag med färre resurser. Uppstickarna är mer kreativa, men har mindre marginaler.
För att säkra sin egen överlevnad har de stora företagen alltså satt kapitalismens kreativa förstörelse ur spel till förmån för en reglerad förstörelse. Alla förlorar, men de nya (kreativa) aktörerna förlorar mest. Istället för att styras med en osynlig hand, som Adam Smith beskrev frihandelsekonomin redan 1776, lägger besuttna bolag idag osynliga krokben på såväl sig själv som på sina konkurrenter.
Som med mycket annat i kapitalismen saknar den reglerade förstörelsen en plan. Däremot finns ett bakomliggande intresse. Det är detta intresse som motiverar stora investmentbolag som Investor och BlackRock, såväl som de stora konsultfirmorna, att utforma värdegrundsbyråkratier och DEI-policys. För ett relativt litet bolag som EHAB innebär sådana DEI-policys (alltför) stora merkostnader.
Värdegrundsbyråkratin, deras policys och dygdsignalering, kan således inte besegras med kunskap alena – vi menar att denna byråkrati behöver betraktas som ett redskap för det gamla att kväva det nya. Låt oss kreativt förstöra dem.
