Ett utmärkande drag i vår samtidskultur är att det finns så mycket bullshit. Vi bidrar själva till det, samtidigt som de flesta tror sig kunna känna igen bullshit och undvika att tro på andras bullshit. Just nu tänker du att den här texten om bullshit ÄR bullshit. Would you like to know more?
Att kunna förklara vad bullshit är blir relevant för att förstå varför, och på vilka sätt, bullshit förekommer idag. I förlängningen är det ett första steg genom vilket verksamheter undviker att genomsyras av bullshit. EHAB:s No Bullshit Policy är ett sådant initiativ, som utöver att syna hur bullshit påverkar företagande är ett första steg till att formalisera mer önskvärda arbetssätt framöver. Men till att börja med: vad är bullshit?
Bullshit definieras av filosofen Harry Frankfurt som påståenden om verkligheten – hur något är – utan att man vet eller bryr sig om det är sant. Det centrala är inte om jag ljuger, eller om du blir lurad, utan om vi tror att lögn eller sanning inte finns. Att ljuga och tala sanning utgår båda från övertygelsen om hur saker är. Bullshit är å andra sidan likgiltig inför detta faktum – det relevanta är inte att bevisa hur ens uppfattning stämmer överens med verkligheten, utan att uppfattas som uppriktig.
Varför finns det då så mycket bullshit idag? Det är förvisso svårt att mäta förekomsten av bullshit över tid, men några faktorer kan sägas bidra till dess spridning.
Bullshit blir oundvikligt när en person utifrån sin ansvarspost känner sig nödgad att uttala sig kring saker de saknar tillräcklig kunskap om. I en demokrati, där människor förväntas ha åsikter om allt, kommer det därför finnas många samtalsämnen där människors kunskap skiljer sig från hur det verkligen ligger till . Det är således på grund av sin moral, övertygelser och deltagande i offentlig debatt – snarare än avsaknaden av dessa – som människor ägnar sig åt bullshit.
Det moderna samhället har med andra ord en inbyggd benägenhet till bullshit. Men det finns även djupare källor till samtidens bullshit. Filologen Benedict Beckeld studerar hur den västerländska civilisationen sedan sin vagga i antika Grekland växlat mellan uppbyggande och söndrande skeden. När samhället är svagt söker ambitiösa människor inflytande, prestige och pengar genom att försvara det gemensamma. När yttre fiender besegrats är det enklare för ambitiösa människor att söka framgång genom att leta fel eller fiender inom ens egen kultur. Föraktet mot det egna samhället blir en karriärväg för den som eftersträvar att ingå i samhällseliten.
Enkelt uttryckt är detta grunden för dagens värderelativism, där vårt samhälles ordning och normer ifrågasätts. I ett sådant samhälle viker sig sanningssökande för andra värden som att vara genuin gentemot sig själv, att något känns äkta och autentiskt. Istället för att förstå en gemensam värld och natur försöker vi beskriva våra individuella jag. I brist på sanning återstår bara att vara sann mot sig själv och ens egna ideal.
Bullshit drivs alltså både av en materiell och en existentiell strävan. Vem är det då som materiellt lever av bullshit? Här är det relevant att skärskåda den värld som Frankfurt, Beckeld och jag själv kommer ifrån och lever i – akademin och högre utbildning – där alltmer tid och alltfler tjänster handlar om just värdegrund.
Samhällsvetaren Catherine Liu beskriver hur universitetens värdegrundsarbete har fått funktionen av ”dygdsamlande”. Ställningstaganden för diverse rättvisefrågor blir dygder som de universitetsutbildade samlar på sig och visar upp, snarare än frågor som kan debatteras med meningsmotståndare.
Cancelkultur är enkelt uttryck skuggsidan av detta dygdsamlande. Det är med till synes välmenande ställningstagande mot rasism, sexism och transfobi som intellektuell självständighet och idédebatter inskränks. Inte för att merparten av dygdsamlarna är övertygade om att dessa debatter ska hindras, utan för att det inte gynnar den egna karriären att stå upp för yttrandefriheten.
Dygdsamlande, enligt Liu, blir viktigt eftersom det markerar vem som tillhör den övermedvetna medelklass som dominerar universiteten, men även andra delar av offentlig sektor såväl som näringslivet. Det är i nedmonteringen av universitetet från mötesplats för idédispyter till att istället bli dygdmegafoner som vi tydligaste ser hur dygdsamlandet blivit kännetecknande för en klass människor som alltmer tjänar sig själva istället för det samhälle vars skattepengar man lever av.
Inom företagsvärlden syns dygdsamlande i form av program för mångfald och inkludering, i löften om hållbarhet och syftesdrivet ledarskap, utan att frågor ställs om nyttan för affären i sig eller om dessa program har någon effekt för problemen man säger sig vilja bemöta. Medan dessa tendenser kan sägas vara starkare i USA så gör globaliseringen och storleken på den amerikanska marknaden att deras investeringspengar, och därmed dessa kulturella övervägningar, återfinns även i svenska affärsverksamheter. Det är således förståeligt att även svenska företag börjat med dygdsamlande och bullshit. Men såvida inte själva affären är att sälja bullshit så kan du inte göra affärer på bullshit.
I den verkliga världen går företag under som ägnar sig åt bullshit. Att hitta lönsamma affärer kräver en attityd där alla påståenden och fakta kan granskas i syfte att förstå vad som är verkligt. Om du inte gillar vad du hittar kommer du bara hitta vad du gillar. Har affären ett verkligt näringsvärde? Eller är det bullshit, varm luft och avföring?
Frågan om varför det finns så mycket bullshit idag handlar således inte om ifall bullshit är uppriktigt eller ej, utan om att uppriktighet har blivit en viktigare dygd än sanning. Lösningen börjar med att skärskåda både materiella intressen och existentiella behov av att upprätthålla en kultur av bullshit. Först då kan ett alternativ som är produktivare, smartare (och roligare) få möjlighet att växa fram.
