Mänskligheten har gjort en fantastisk resa tack vare vetenskap, teknologi, och entreprenörskap. Men vi har inte sett det bästa än. Vi går en framtid till mötes som våra förfäder inte ens kunde drömma om. Och vägen dit är som vanligt ingen man får serverad. Nej, det är faktiskt något man får kämpa för. Och det kan du bara göra om du vägrar vara offer och väljer att bli hjälten i historien som du är med och skriver.
Jag har ofta tänkt på vad det finns för gemensamma nämnare mellan de människor som har förändrat världen. Framförallt tänker jag på de få kvinnor som lyckats tränga igenom ett samhälle dominerat av rådande normer. Och det som blir klart för mig är att genom berättelserna om dessa hjältemodiga kvinnor löper den som en röd tråd – vägran att vara ett offer. Tråden leder också tillbaka till mina rötter. Till mitt hemland Iran. Alla de kvinnor och män som torterats för sina åsikter, men som – i de fall de lyckats undgå att bli avrättade – kommit ut och fortsatt sin kamp. Omvandlat sitt trauma till superkrafter. Inte funnit sig i att vara offer. Jag tänker på min barndom. Inte en enda gång såg jag de många kvinnor som deltog i den väpnade kampen mot mullornas regim framställa sig själva som offer. De hade upplevt den värsta tortyren, blivit våldtagna och fått familjemedlemmar avrättade medan de tvingats titta på – men de hade rest sig upp och fortsatt sin kamp, än mer dedikerade att fälla den iranska regimen. Oftast såg jag dem framträda med ett stort leende på läpparna och en bestämdhet i blicken som lyste upp deras väg framåt. Lyckligtvis blir vi i den fria delen av världen inte utsatta för brutaliteter såsom det som händer i mitt hemland.
Grovt sett kan man se oss som ett resultat av våra gener och vår miljö. Men det finns en tredje faktor som är väldigt viktig och som ofta missas, nämligen individens egna mindset. Vi väljer inte var vi föds och i vilken familj. Vi väljer inte heller våra genetiska förutsättningar. Är du rik eller fattig? Man eller kvinna? Det är faktorer som vi inte styr över. Det enda vi kontrollerar är vårt eget mindset. För visst, kanske har jag som kvinna med utländskt ursprung utsatts för mer diskriminering än den blonda svenska mannen intill mig. Men so what? Ska det verkligen få definiera mig som ett offer? Offerrollen förlamar. Förminskar. Försvagar. Därför intresserar den mig inte. Därför vill jag aldrig väljas för att jag är kvinna, eller invandrare, utan på mina meriter. Jag tror att människor som ständigt ska påminna om och framhålla sitt kön, sin utländska bakgrund – och de svårigheter det kan medföra – gör sig själva till offer och därmed snarare befäster den maktordning som var tänkt att stjälpas.
Framförallt i ett land som Sverige, där män och kvinnor enligt lag är jämlika; ett land där det – till skillnad från till exempel Iran – inte finns något strukturellt förtryck att tala om, borde vi ha kommit längre. Tvärtom, här gör man ju allt för att säkerställa att lagar och regler främjar mångfald. Självklart existerar ändå rasism och diskriminering – vi är ju trots allt människor med en primitiv hjärna som inte utvecklats under de senaste 40 000 åren och som använder sig av stereotyper och kategoriseringar för att kunna begripa sin omvärld.
Så hur ska man då handskas med orättvisor som man möter? Det är nog olika för olika personer. Men min personliga erfarenhet säger: Krävs det att du kämpar dubbelt för att nå lika långt som en man? Kämpa dubbelt. Är du både kvinna och invandrare? Kämpa tre gånger så hårt, eller vad som nu krävs för att du ska komma dit du vill. Slå dem på käften. Inte genom att prata. Utan genom att agera. Studera, studera, studera; skaffa dig kunskap och makt. Var resultatorienterad, blicka framåt, kavla upp ärmarna och kämpa. Offret fokuserar på det som varit. Hjälten utkämpar kriget i nutid och blickar framåt. Och om hon blickar bakåt så är det för att använda historien som en drivkraft, en källa för bränsle. Hon låter sig inte definieras av sina svagheter. Hjälten sätter aldrig på sig någon offerkofta.
