Att peaka som så ung, vad tänker du om det?
– Haha, hur länge ska jag komma undan med att kallas ung?!
Det gör du inte, jag syftar ju på OS-året när du var 25. Ja alltså häromåret!
– Jag tänker att det är oerhört priviligierat. Många människor har precis påbörjat en karriär när de är 25 och jag stod då på toppen av min. Det är ju så min bransch inom elitidrotten är. Jag kommer att tänka på en intervju jag hörde med Bob Dylan. Han hade nyligen läst en textrad han skrivit flera år tidigare och var både förbryllad och förtjust. Han kunde knappt förstå att han kunnat uttrycka sig så otroligt och insåg att han inte skulle kunna göra det igen. Så kan jag också känna. Jag beundrar det jag gjorde och känner samtidigt en stor acceptans för att jag inte längre kan det. Jag är stolt över det på samma sätt som jag är stolt över annat som jag kan idag.
Vad tänker du om framtiden – kommer du peaka inom annat?
– Idrotten är speciell på så sätt att man talar om en formtopp och det är den man hela tiden strävar efter. Livet i stort handlar mer om att ha en hög lägsta nivå och inte bara prestera. Däremot är jag, och har alltid varit, väldigt utvecklingsdriven och vill förädla det jag håller på med. Som idrottsman drar man det till sitt yttersta, man vänder på alla stenar. Jag vet inte om jag kommer att hitta något igen där jag känner att jag vill vända på alla stenar på samma sätt. I vilket annat sammanhang är det socialt accepterat att offra så mycket? Jag känner tacksamhet över det som varit men ser också att det finns något otroligt värdefullt i den insikten. Min drivkraft finns kvar men på ett annat sätt.
Så du vill inte hitta något du brinner för lika mycket?
– Jag vet inte vad det skulle vara, kanske att bli förälder en dag. Men annars har jag svårt att se att jag skulle brinna för något på det sättet igen. Att det skulle vara värt det.
Drivkraften du beskriver, berätta mer om hur den såg ut då?
– Den var mer självklar än den var stark. Jag vaknade inte på morgonen och brann för att vilja träna. Däremot levde jag i en stark övertygelse, liknande den övertygelse en religiös fundamentalist känner, att jag ska leva mitt liv såhär. Jag ska cykla de där sju timmarna och träna si och så. Det var mer än passion och kärlek, utan alltså i grund och botten snarare en övertygelse om att jag behövde få det här gjort.
Varför behövde du det?
– Jag tror det var en självbild jag växte upp med, som jag testat och insett att om jag vill så finns det en god chans att den ska bli verklighet. Att inte förverkliga den självbilden och drömmen hade varit själsligt nedbrytande.
Vad tänker du idag om de uppoffringar du tidigare behövde göra för idrotten?
– Min upplevelse som ung, som tonåring, var att jag gjorde stora inskränkningar på mitt sociala liv för idrottens skull. När jag sen fick de resultat jag ville så gick det upp för mig att det sättet att leva på inte var värt framgången.
När du beskriver det så är det svårt att förstå att du ändå fortsatte under flera år till?
– Jag la av en sväng när jag var 18 och var borta från idrotten i ett halvår. När jag sen kom tillbaka hade jag ställt om och levde på ett annat sätt. Ska man vara jävligt duktigt på något så krävs det mycket, så är det. Men jag hittade då min version av work-life balance.
Vad drivs du av idag?
– Sociala sammanhang tror jag. En vän till mig sa att “vara själv utan ett mål kan vara väldigt svårt” och nu när mitt mål inte längre är lika tydligt så upplever jag att jag blir mer beroende av ett sammanhang med människor omkring mig som får mig att må bra.
Så vad gör du idag?
– Jag föreläser en hel del men har också lyckats ta semester nu i sommar. Sen tränar jag på, jag gillar ju att träna! Det är lite lustigt att ett och ett halvt år efter karriären är det som jag tidigare gjorde som jobb nu det jag vill göra när jag är ledig. Har även ett stort engagemang i “Sports and relations” för att hjälpa idrottare både finansiellt och genom mentorskap. Så där lägger jag mycket energi.
Avslutningsvis, vad ser du för likheter mellan elitidrottare och högpresterande personer inom andra branscher?
– Jag tänker att övertygelse om en syssla är det centrala. En entreprenör behöver vara lika övertygad om att det jag försöker sälja vill folk köpa, eller att det jag vill tillverka går att skapa. Det som byggde min framgång började när jag som 11-, 12-åring stack ut och sprang. Det var den första byggstenen. Det tror jag att vi har gemensamt, att bygga magnifika framgångar av små, små pusselbitar på vägen. Att klara av att se storheten i små saker och vad de kan resultera i.
